cheyenne

Snart ska Storebror till tandläkaren. Risken finns att jag förvandlas till världens minsta mamma på vägen dit. Jag har nämligen tandläkarskräck. Jag är inte rädd för borren utan för tandläkaren. Jag avskyr när man tvingas öppna munnen och vänta på bedömningen. Jag är livrädd för att de ska säga: "nej, men fy, värre tänder än så här har jag aldrig sett". Det har inte hänt hittills. Faktiskt blir jag förvånad varje gång. Men just tandvårdens självpåtagna rätt att döma människor för deras livstil, högt och ljudligt, helst med öppen dörr är något jag inte gillar.

Sist vi var hos tandsköterskan med barnen fick vi godkänt. Hon sa så: "Jag skriver här att ni är bra föräldrar" WHAT?! Hörde jag rätt. Vad säger hon till dem som inte svarar rätt på frågorna om tandborstning och godisätande. Hur kan det avgöra om man är en bra förälder? Om man borstar tänderna ordentligt men äter kakor för ofta, hur blir kategoriseringen då?

Missförstå mig inte. Jag tycker tandvården är superduperviktig och jättebra, toppen och fantastisk. Ja, allt man ska tycka om tandvård. Men bespara mig moralkakorna tack!