cheyenne

Försökte lista ut om Storebror hittat några nya kompisar. Bästisen förstås är den han leker med mest. Enligt fröken måste de bli tillsagda mest hela tiden eftersom de oavbrutet pratar och fnissar med varandra.

Men de andra barnen då. Jo, han känner de flesta tyckte han.

- Vad heter de då? (Cheyenne)
- Ja, jag kommer inte riktigt ihåg det, alltså jag vet vad de heter, men jag har glömt några av bokstäverna

Ja, då är det inte så lätt att berätta namnen på klasskompisarna :-)

Det gick alldeles utmärkt och ingen moralpredikning alls, jo bara en liten: Vi ska hjälpa till med tandborstningen fram till han är 10 år. Det gör vi redan och det sa jag, men tandsköterskan var tvungen att predika lite. Bara lite.

Inga hål och fina tänder var tandläkarens bedömning. Jag antar att vi får stå kvar i facket Bra förälder...

Storebror tyckte nog det var lite läskigt att bli blåst på tänderna men annars gick allt kanon!

Snart ska Storebror till tandläkaren. Risken finns att jag förvandlas till världens minsta mamma på vägen dit. Jag har nämligen tandläkarskräck. Jag är inte rädd för borren utan för tandläkaren. Jag avskyr när man tvingas öppna munnen och vänta på bedömningen. Jag är livrädd för att de ska säga: "nej, men fy, värre tänder än så här har jag aldrig sett". Det har inte hänt hittills. Faktiskt blir jag förvånad varje gång. Men just tandvårdens självpåtagna rätt att döma människor för deras livstil, högt och ljudligt, helst med öppen dörr är något jag inte gillar.

Sist vi var hos tandsköterskan med barnen fick vi godkänt. Hon sa så: "Jag skriver här att ni är bra föräldrar" WHAT?! Hörde jag rätt. Vad säger hon till dem som inte svarar rätt på frågorna om tandborstning och godisätande. Hur kan det avgöra om man är en bra förälder? Om man borstar tänderna ordentligt men äter kakor för ofta, hur blir kategoriseringen då?

Missförstå mig inte. Jag tycker tandvården är superduperviktig och jättebra, toppen och fantastisk. Ja, allt man ska tycka om tandvård. Men bespara mig moralkakorna tack!